Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
För mig var det början på en resa att lämna landet, och jag har helt enkelt fortsatt den resan sedan dess. Mitt nuvarande mål – och den största förändringen sedan jag tog ett sabbatsår – är att om jag väl har fattat ett beslut ska jag inte göra en helomvändning, utan bara fortsätta rakt fram. På sistone är jag särskilt stolt över det jag gör, och jag känner verkligen att jag flyger. – Heo Gan, deltagare i Gap Year Tribe |
Första deltagaren i Gap Year TribeHeo Gan
Aktivitetsskola för sabbatsår:Alternativ reseskola
I Sydkorea i dag,
hoppar 60 000 elever på mellan- och högstadiet av skolan varje år; 346 000 personer i tjugoårsåldern går sysslolösa eftersom de saknar drömmar; och andelen som byter jobb inom ett år efter anställning har nått omkring 40 procent,är 75 procent av universitetsstudenterna missnöjda med sitt studentliv, och mer än 80 procent av de yrkesverksamma säger att de inte känner sig lyckliga.Många säger åt dem att drömma, men det finns inga praktiska metoder eller stöd för att lösa problemet,Vi vill även introducera ”Gap Year” i Sydkorea.
”Gap Year (sabbatsår)” är en period då man antingen kombinerar studier och arbete eller tar en paus för att ägna sig åt olika aktiviteter som volontärarbete, resor, praktik, utbildning eller företagande,och som ger en möjlighet att välja riktning för framtiden. Det är en kultur som uppmuntras i USA, Europa, Japan och på andra håll.
*Besök webbplatsen om sabbatsår för att läsa om olika möjligheter till upplevelser!(Klicka)
# Faktum är att jag då...Jag behövde en skola som kunde hjälpa mig att hitta mina drömmar och styrkor, och jag ville gå där.
Jag kanske skilde mig från andra på vissa sätt, men jag höll mina utbildningsmöjligheter öppna, och mina föräldrar tänkte likadant.Jag trodde inte att skolor var begränsade till vanliga skolor. Det fanns alternativa skolor, hemundervisning och gemenskapsbaserad utbildning; varje skola erbjöd helt enkelt olika saker att lära sig.Då...Jag tror att jag tänkte att jag kunde betrakta själva gymnasietiden som ett sabbatsår och börja plugga inför antagningsproven senare.
Medan jag fortsatte leta efter en skola...Framför mig låg två skolor. Den ena var en internatskola som förberedde eleverna för högskoleprovet så att de kunde komma in på det universitet de önskade, och den andra var en alternativ reseskola där man studerade under resans gång. Båda skolorna hade för- och nackdelar, och det var inte självklart att jag skulle få gå där bara för att jag ville.
Faktum är att jag då...Jag behövde en skola som kunde hjälpa mig att hitta mina drömmar och styrkor, och jag ville gå där.Jag undrade om den allmänna skolan – ämnen som koreanska, matematik, historia och naturvetenskap – kunde locka fram den här potentialen, så jag sökte mig till andra skolor än de vanliga.Men jag var fortfarande kluven.
Det verkade vara kärnan i mitt dilemma: skulle jag ägna gymnasiet åt att hitta mig själv och utforska mina drömmar, eller skulle jag börja på det universitet som alla andra går på? Om jag valde det första, vilka risker skulle jag ta? Om jag valde det andra, vilka ånger skulle jag känna? Studierna under gymnasiet var oerhört viktiga för mig, så jag oroade mig mycket.
Innan jag skickade in min skolansökan deltog jag i ett informationsmöte om antagningen till den alternativa reseskolan. Bland allt de berättade fastnade särskilt orden att man här studerar, träffar människor, lyssnar till deras berättelser med hjärtat och sätter ord på det som berör en.
Jag tyckte att de orden var så vackra. Då kunde jag inte riktigt förstå vad det exakt innebar att ”sätta ord på det som berör en”, men själva uttrycket berörde mig. För mitt yngre jag verkade det så roligt att resa samtidigt som man skrev och tog bilder, och att göra långa resor med vänner. Jag blev övertygad om att det skulle bli en fin upplevelse. Så jag fyllde i ansökan, gick på intervju och blev antagen.
# Jag vill bara resa för att vidga mina vyer och först reflektera över mig själv.
Det koreanska samhället ser ner på människor som inte följer den väg som alla andra tar, och på dem som av olika skäl studerar på ett annat sätt.Mer exakt ser man ner på dem för att de saknar de grundläggande kunskaper som anses allmänt kända.
Det stämmer. Jag kan inte matematik. Jag kan inte geometri eller vektorer, och jag vet inte hur man termiskt sönderdelar natriumbikarbonat. Men genom vårt lands smärtsamma historia träffade jag etniska koreaner från det forna Sovjetunionen, som människor numera har glömt bort, hörde deras berättelser och reflekterade över mig själv. Jag såg Jeju, ön med hoppfulla drömmar, inte bara som en turistort utan också som en plats som bär på tårarna från upproret den 3 april. Där såg jag människans grymhet och min egen själviskhet.
Jag började inte på den alternativa skolan för att utmana mig själv. Det handlar om att lära sig andra saker och ha andra prioriteringar. Elever på vanliga skolor pluggar först för att komma in på universitetet, medan jag bara vill resa, vidga mina vyer och tänka på mig själv först.Man behöver inte se ner på någon för att den inte kan något, och man behöver inte bli besviken över att inte kunna något. Jag tycker att vi ska mötas, lära av varandra och leva tillsammans.
#Att hitta sina drömmar genom erfarenheter. Det är det sätt som passar mig bäst, och jag lärde mig att det är mer värdefullt än alla studier.
Den alternativa reseskola jag började på genom att välja resandets väg var helt annorlunda än vad den verkade på ytan. När jag gav mig av på min första resa till Jeju ville jag verkligen få ut något av den. Därför deltog jag helhjärtat i allt och tog i så mycket att jag blev sjuk.
Jag tror att jag förväntade mig orimliga saker, som att hitta min dröm direkt när jag började på skolan. Men det jag lärde mig där var sådant jag aldrig hade kunnat föreställa mig.Till exempel fick jag genom att se historiens lidande och den historia som fortsätter in i vår tid – den så kallade levande historien – och känna med människorna, samt genom att bo med tjugotvå vänner i en månad, själv uppleva svårigheterna i mänskliga relationer och hur man tar sig igenom dem.
Jag reste mycket, men en av de mest minnesvärda resorna var en vecka på den transsibiriska järnvägen.Det här tåget är verkligen speciellt. Jag kunde se hur jag själv och mina vänner nådde våra slutmål. Dessutom blev känslorna som väcktes inom mig mer komplicerade eftersom rutten en gång hade färdats av etniska koreaner från det forna Sovjetunionen.
Veckan på tåget, tillsammans med två vänner, var vild. Morgnarna började med ljudet av fisar, och eftersom tåget korsade tidszoner baklänges kunde vi inte hålla reda på tiden – när matsignalen ringde åt vi lunch eller middag. Där fanns stanken från otvättat hår och stjärnljuset som långsamt spred sitt sken efter solnedgången. Den fantastiska sibiriska tågresan var verkligen fantastisk.
Dessutom befann jag mig på den rutt som etniska koreaner från det forna Sovjetunionen tvångsdeporterades längs, något vi studerade, och jag kände mig som en länk mellan dåtid och nutid. Människorna som skulle ha passerat dessa berg och fält, skakande av oro och utan att veta vart de var på väg, och som höll fast vid kroppsvärmen för att överleva kalla nätter tillsammans. Och jag, som tänkte på dem i det varma tåget på väg för att möta dem. Att känna med människor från det förflutna var mer häpnadsväckande och värdefullt än någon ny upplevelse jag dittills hade haft.
Till slut växte de här små handlingarna och tankarna samman till upplevelser som hjälpte mig att hitta det som gör mig lycklig och glad. Att hitta en dröm genom erfarenheter – det är det sätt som passar mig bäst, och jag lärde mig också att det är mer värdefullt än alla studier.
#Genom att träffa många människor lärde jag mig att förmedla mina känslor, och jag började förstå, åtminstone lite, hur man känner empati genom resor.
Jag tycker om människor. Jag tycker verkligen om att prata med människor och är ofta pratsam. Kanske är det därför jag är så lyhörd för människors berättelser.
När vi åkte till Samarkand i Uzbekistan träffade jag en äldre syster som studerade på universitetet och var etnisk korean bosatt där. Hon visade oss runt och berättade om sitt liv. Även om hon hade bott där ända sedan födseln var livet som etnisk korean i Uzbekistan väldigt annorlunda.
Hon berättade att diskriminering på grund av etnicitet fortfarande förekom och att deras kultur och levnadssätt var helt annorlunda, trots att de bodde i samma land, var födda där och var medborgare.
I synnerhet kan jag inte glömma ögonblicket då hon sa: ”Vart jag än går är jag en utlänning. När jag går runt i mitt område hälsar folk ibland på mig med ’hej’ (en japansk hälsningsfras). Jag är inte japan, och även om jag åker till Korea är jag fortfarande en utlänning.” Jag kan inte heller glömma att jag fick höra att omkring hundra av dem nu bor i Samarkand och förberedde sig på att emigrera – att deras migrationshistoria ännu inte var över.
Förvirringen som uppstod inom mig var: ”Varför känner jag mig ledsen? Varför gör det ont? Är det rätt av mig att göra något för dem?” Vi kände smärtan tillsammans och var ledsna.När vi hade återvänt till Korea ville vi bevara kontakten och inte låta den blekna. Därför satte vi upp en pjäs om de etniska koreanerna och skildrade deras berättelser som vi hade fått ta del av.
Vi vet förstås att den här systerns liv inte förändras bara för att vi satte upp en pjäs och publiken fick veta lite om de etniska koreanerna.Men om våra – mina – känslor kunde förmedlas, om så bara lite, och det gav dem styrka, tror jag att jag skulle kunna vara nöjd med det. På det här sättet lärde jag mig genom att träffa många människor att uttrycka mina känslor och började förstå, åtminstone lite, hur man känner empati genom resor.
# Att inse att jag kunde göra det blev en enorm möjlighet för mig.
Vi fokuserade på människors berättelser, deras liv och de liv de skulle leva framöver.Vi reste på det sättet, förberedde resorna och skapade efter hemkomsten resultat i olika former, som videor, guideböcker, utställningar, fotografier, teater och musik. De noggranna förberedelserna, resorna och till och med det gemensamma boendet som vi behövde ordna var alla fantastiska möjligheter för mig.
Genom nya studiemetoder som jag aldrig hade provat förut, genom att börja plocka upp böcker som jag inte hade läst och lyssna på historier som jag tidigare inte hade varit intresserad av, började nya sidor av mig själv visa sig. Jag tyckte om det. Jag var stolt över mig själv.
Att inse att jag kunde göra det blev en enorm möjlighet för mig. Det innebar kort sagt att jag hade fått en avgörande erfarenhet som visade att jag kunde göra vad jag än bestämde mig för. Att studera utomlands under tonåren, möta världen på nära håll och lära mig att lyssna till vinden och vattnets ljud.Och jag var verkligen glad över att kunna ägna mig åt den här typen av studier tillsammans med människor som mina föräldrar, som alltid gav mig ett starkt stöd och gjorde det möjligt för mig att gå på en sådan skola. Självförtroendet blev en mycket viktig grund för mig.
# På sätt och vis kanske berättelsen jag har berättat kan uppfattas som en skildring av ett idealiskt liv.
Folk ställer ofta den här frågan till mig: ”Du kanske hamnar på efterkälken när det gäller meriter – klarar du av det?” Ärligt talat är det en realistisk oro som inte går att ignorera.
Som jag sa kan min berättelse verka skildra ett idealiskt liv. Och både jag och alla andra vet att det är svårt att klara sig på sådana ideal i Korea – åtminstone sett ur samhällets perspektiv.
Det koreanska samhälle jag ser verkar ha som främsta mål att tjäna pengar. Det är sant att man inte kan leva utan pengar. Men jag förstår inte ett samhälle där drömmen är att få jobb på ett storföretag. Jag tycker att en dröm eller ett jobb självklart också bör rymma lycka, glädje och tid för en själv.
Jag anser att pengar åtminstone inte bör vara det främsta kriteriet när man väljer dröm.Men verkligheten är annorlunda, och jag började se hur människor alltmer dominerades av pengar. Jag ville helt enkelt inte bli sådan. Jag tycker verkligen om pengar. God mat, snygga kläder, bilar och hus – allt kräver pengar, och just sådana saker höjer min självkänsla.
Men jagJag bestämde mig för att aldrig leva ett liv där pengarna styr.Det finns många frestelser som har med pengar att göra och många uppenbara sätt att tjäna mer just nu, men jag bestämde mig för att lita på mig själv och följa min egen väg. Sammanfattningsvis tror jag att om jag gör det jag vill, i stället för att ha pengar som det främsta målet när jag tänker på ett jobb eller min framtid, blir jag mer effektiv och pengarna kommer sedan.
”Läs pengarnas tankar” har undertiteln ”Då kommer världens pengar att följa mig”, en fras jag verkligen tycker om. Det är också en fras man ofta ser på tv eller internet nuförtiden: ”Jaga inte pengar; låt pengarna följa dig.” Med den inställningen ska jag ta mig an en sak och fullfölja den till slutet. Jag tycker om pengar, men det är inte pengar jag strävar efter.
▶ Gå till del 2 av Heo Gans berättelse om sabbatsåret (klicka)
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
