#Vid tjugoåtta års ålder vandrar jag äntligen på jorden
Jag började resa för att upptäcka vem jag blivit – den person jag lovade mitt tioåriga jag att bli.
Jag kände också att det var bråttom: om inte nu skulle det bli svårt att släppa ens de små saker jag höll fast vid.
Att fortsätta på den här trygga, jämna vägen kändes som att jag bara skulle gifta mig någorlunda bra, uppfostra underbara barn, bli gammal och dö.
Det skilde sig en del från den riktning jag ville att mitt liv skulle ta.
Det var verkligen underbart att se barnen växa upp och bli fina och rena i sinnet, men jag kände att det bara var jag som stod stilla.
Jag tänkte tillbaka på att jag började undervisa för tidigt och skämdes över att undra om jag var kvalificerad att prata om drömmar med mina elever.
Så jag funderade, bestämde mig och agerade.
Efter att jag slutat känner jag att det definitivt var bra att jag försökte.
#GrundskolaSlutade undervisa
Jag var inne på mitt tredje år som grundskollärare.
Så jag fick lön och sparade, och eftersom jag inte var särskilt intresserad av dyra kläder eller väskor samlades pengarna naturligt på mitt bankkonto.
Besparingarna tillsammans med avgångsvederlaget täckte resekostnaderna. Eftersom jag inte var student behövde jag ha pengar kvar efter hemkomsten, så under resan höll jag nere kostnaderna så mycket som möjligt genom olika sätt att spara, som Couchsurfing och BlaBlaCar.
Det var själva processen att säga upp mig, inte kostnaden, som var svår.
Det dröjde ett år från det att jag började oroa mig innan jag vågade berätta för mina föräldrar, elever, kollegor och rektorn:
”Jag behöver lära mig mer om livet.”
Efter en lång process av motstånd, övertalning och långa samtal slutade jag på skolan. Efter ungefär en månads förberedelser kunde jag förverkliga min jordenruntresa.
Jag köpte en enkelbiljett till Mexiko och ordnade värdar via Couchsurfing, samtidigt som jag byggde relationer med dem. Med hjälp och sponsring från nära vänner och bekanta skaffade jag olika reseprylar, och jag samlade information om det jag förberett på min Facebook-sida (www.facebook.com/travellerssunny) och genom att samla allt där fick jag mycket stöd och kraft att ge mig av på resan.
#”Innan det finns ännu fler skäl att inte ge sig av”
Rädslan för att ett sabbatsår skulle vara bortkastat var nog det som skrämde mig mest.
Att slösa bort tid, pengar och min ungdom.
Tankar som: ”Om jag inte tog ett sabbatsår skulle jag kunna klara mig bra med det jag redan har.”
Människor omkring mig uttryckte också många sådana farhågor och bekymmer.
Men det var faktiskt ganska enkelt att övervinna rädslan.
Jag föreställde mig själv om tre år.Då såg jag framför mig att jag fortfarande inte kunde resa, ångrade att jag inte hade slutat då och skyllde på allt som hade begravt mitt mod. Det var en bild jag verkligen ogillade.
Vilket val du än gör kommer du att ångra något, men du bör leva genom att välja det alternativ som ger minst ånger.
Om tre eller fem år kommer det du måste släppa taget om att vara ännu större.
Till slut bestämde jag mig för att agera nu – innan det finns ännu fler skäl att inte ge mig av – och jag är verkligen stolt över mig själv.
Jag tror att jag kommer att känna likadant om tre och om tio år.
#Resedagbok från sabbatsåret
Jag reste. Jag hade drömt om det ända sedan jag var liten.
”Om jag målar fötterna med en överstrykningspenna och går runt jorden skulle mina fotspår synas från rymden. De skulle glittra och vara så vackra.”
Först ville jag resa så långt bort som möjligt från platsen där jag bodde – till Sydamerika, en så avlägsen plats att jag kanske hade dött utan att någonsin få veta att den fanns.
Så jag började i Mexiko, tog mig genom Guatemala och Kuba och fortsatte sedan söderut till Sydamerika.
När jag lärde mig dyka och spanska fick jag verkligen uppleva hur härligt det var att studera det jag verkligen ville.
Jag började i Colombia och reste i sex månader genom Ecuador, Peru, Bolivia, Chile, Argentina och Brasilien, där jag såg, kände och smakade på många olika liv.
Med en ironisk känsla av att ångra att jag lämnade Sydamerika ännu mer än att jag åkte till Europa, reste jag genom Västeuropa och Östeuropa och fortsatte sedan söderut till Afrika.
Jag mötte de mycket olika sidorna av Afrika i Marocko, Egypten, Etiopien och Kenya. Sedan åkte jag till Asien – min slutdestination – för att återse en vän jag träffat under resan.
Efter resor i Thailand, Laos och Vietnam återvände jag till Korea för att fira årets slut med familjen. Nu är jag i Indien för att avsluta mitt sabbatsår. Det känns som om allt gick på ett ögonblick, men under 467 dagar levde jag ett mycket innehållsrikt liv.
#Det svåraste ögonblicket under sabbatsåret
Jag tror att det svåraste var när gaten stängdes på Incheons flygplats.
När jag inte längre kunde se min mammas ansikte, hon som hade kommit för att vinka av mig, kändes tyngden av ett helt år plötsligt enorm.
Jag hade sagt upp mig och bestämt mig för att vara borta i minst ett år. Jag reste efter att ha fått en hel del sponsringsstöd från vänner och bekanta, men jag var livrädd.
Jag grät hejdlöst under hela flygresan från Incheon till Seattle, vidare till LA och sedan till Guadalajara i Mexiko. Jag föreställde mig att alla skulle förändras under fyra årstider och helt glömma mig.
Alla jag älskade fanns i Korea, och jag kände mig skyldig för att jag lämnade dem och gjorde dem oroliga.
Men den oron försvann så fort jag kom fram till flygplatsen i Mexiko.I stället höll vi kontakten på ett mer meningsfullt sätt, och när jag för första gången skrev vykort för hand kändes våra relationer faktiskt starkare. När jag återvände till Korea ett år senare var de enda verkliga förändringarna att några par hade bildats. Nu tänker jag att jag borde njuta av livet så mycket jag kan, så att jag inte känner skuld över de gånger jag inte kunde vara med människorna som står mig nära.
#De lyckligaste stunderna under mitt sabbatsår
Det som gjorde mig allra lyckligast varalla gånger jag träffade människor som jag aldrig hade lärt känna om jag hade stannat i Korea, pratade med dem, byggde relationer och knöt nya band.Under mina resor fick jag så mycket hjälp och kärlek.
Min marockanska vän Zineb, som jag träffade i Barcelona, reste runt i Spanien i tio dagar. Vi reste tillsammans och hon bjöd hem mig, så plötsligt blev det en resa till Marocko. Trots ramadan fick jag äta mig mätt, sova och leva som om jag var hemma.
Herr Hassan, som driver Beng* Hostel i Budapest, oroade sig för mig, en tuff tjej som reste ensam, och bjöd mig på massor av mat – agu-jjim, yukgaejang, bibimbap och makgeolli – på en dyr koreansk restaurang mitt i Budapest.
I Santiago i Chile, efter att jag missat bussen med minsta möjliga marginal och nästan tappat förståndet, dök Beatrice och hennes mamma upp. De sa att jag inte kunde sova över på terminalen eftersom de bodde i närheten, och bjöd på varm mat och en varm sovplats.
Även om jag berättar de här historierna lite i taget, fick och delade jag med mig av så många otroliga saker att jag skulle kunna prata om dem i tre dagar och nätter utan att sova.
Eftersom de här minnena återkommer till mig i en kedja är jag fortfarande otroligt lycklig. Tack.
#Jag före och efter mitt sabbatsår
Jag har blivit mindre rädd för att försöka förverkliga saker.
I stället för att oroa mig och tänka ”Kommer det här att fungera eller inte?” tänker jag ”Hur kan jag få det här att fungera?” Genom upplevelser som att hoppa fallskärm, trots att det verkade omöjligt, missa bussar, sova ute under taxistrejker och bokstavligen lida av brist på mat och sömn och av vägglössbett lärde jag mig att det som är menat att hända kommer att hända.
En sak till. Före resan, om någon ställde den absurda frågan ”Tänk om ett krig plötsligt bryter ut nu?”, kändes det som om himlen föll ner. Jag hade så mycket kvar att göra och tyckte att det vore så synd att dö just då. MenNu är jag, om jag ska överdriva lite, så nöjd med mitt liv att jag skulle kunna sluta ögonen med tacksamhet även om jag dog i dag.Det här tycker jag är den största skillnaden mellan före och efter mitt sabbatsår.
#Reser fortfarande
Jag reser fortfarande. Indien och Pakistan blir de sista stoppen, och sedan återvänder jag förmodligen till ett liv som återigen känns som en resa.
En fråga jag ofta fick under resan var: ”Vad ska du göra när resan är slut?”
Till en början blev jag frustrerad. Jag hade ett helt år av resande och ett liv på resande fot framför mig.
Det enda jag behövde tänka på var var jag skulle sova nästa natt, vad jag skulle äta och vad jag skulle hitta på för nöjes skull, men ändå kände jag mig tvungen att fundera på vad som skulle hända sedan.
Så brukade jag skratta bort det och säga att när jag återvände till Korea skulle jag bli världens lyckligaste arbetslösa person.
Nu tänker jag att när jag återvänder ska jag, vad jag än väljer att göra, välja det roligaste och mest meningsfulla av det som finns framför mig och kasta mig in i det med mer glädje och tacksamhet än före resan – precis som jag alltid har gjort.
Det kan innebära att lära mig något nytt, undervisa någon igen eller göra något helt annat.
Men jag har självförtroendet och självkänslan som säger mig att jag kommer att klara mig bra även den här gången.
Året då jag aktivt strävade efter att åstadkomma saker fortsätter att ge mig styrka. Jag ska låta det ta form i mitt liv, steg för steg.
#TIPS för dig som tar ett sabbatsår
Oavsett om du stannar där du är, går vidare eller tar ett steg tillbaka,
har du en anledning som du själv kan acceptera, så är vilket val som helst giltigt. Var inte rädd.
Men kom ihåg det här.
Vilket val du än gör är det ditt val, och det är du som måste ta ansvar för det – inte någon annan.
Så gör ett val vars ansvar du vill och kan bära med glädje.
#Ett budskap till Sydkoreas unga
Var någon som ditt yngre jag kan vara stolt över och som ditt medelålders jag kommer att beundra,
och framför allt: må jag leva ett lyckligt liv här och nu.
Jag stöttar och hejar på alla unga, inklusive mig själv.
Tips och rekommendationer om de 100 personerna med sabbatsår välkomnas när som helst.
Lämna en kommentar eller mejla marknadschefen Haein Jo (dorothy224@koreagapyear.com)!
Tillbaka till listan
Hem
