Namn: Son Jae-eun
Period för sabbatsåret: sep. 2013 – juli 2014
Länder där jag vistades under sabbatsåret: Kambodja, Thailand, Italien
Ögonblick
Jag tillbringade ungefär ett år på sabbatsår och reste från Kambodja och Thailand via Korea till Italien.
Det kan verka länge, men det kändes kort.
Åtminstone för mig gick tiden med fem centimeter per sekund.
Det betyder inte att tiden gick fort bara för att det var roligt. Ju roligare jag hade, desto större svårigheter fick jag utstå.
Det började enkelt. En dag tyckte jag bara att livet var tråkigt. Även efter att jag börjat på universitetet blev den ändlösa rutinen med intensivstudier, fritidsaktiviteterna som alla ägnade sig åt och studentlivet likadana, och mina dagar blev händelselösa. Så jag förberedde snabbt ett sabbatsår, så gott jag kunde. Resultatet blev att jag bodde i Kambodja bara två och en halv vecka efter att jag bestämt mig.
Folk frågar ofta hur mina föräldrar reagerade på ett så stort beslut.
Faktum är att mina föräldrars åsikter inte spelade någon roll för mitt beslut. Jag tyckte att det var ett avgörande beslut i mitt liv. Jag tänkte bara på mig själv och mitt liv, jag litade på mig själv. När jag senare frågade mina föräldrar hade jag turen att få deras villiga tillåtelse.
Först senare fick jag veta att mina föräldrar trodde på mig eftersom jag redan litade på mig själv.
© KoreaGapyear
Kambodja
Det kan sammanfattas med tre ord: engelska, samtal, resor.
För det första,Mina kunskaper i engelska var inte särskilt bra. Men jag var tvungen att använda engelska dygnet runt. Till en början kände jag en enorm press och stress, och hade svårt att förstå de inföddas accenter. Jag grät mycket. Men så småningom började jag förstå och prata. Jag tror att det var efter att jag övervann min rädsla och helt enkelt började prata. Senare tyckte jag att det var riktigt roligt att presentera Korea på engelska.
För det andra,Det handlade om samtal. Jag arbetade på en internationell icke-statlig organisation, och vännerna där jag bodde tillhörde också sådana organisationer. Därför kretsade de flesta samtalen kring globala frågor. Det var vardagsmat att debattera ett enda uttalande av Obama, och vi var upptagna med att uttrycka våra åsikter om terrorattentatet i Kenya som hade inträffat då. Lunch med kollegorna, middag med rumskamraterna. Jag blev överrumplad av ämnen som jag aldrig hade stött på eller brytt mig om i hela mitt liv. Men så småningom började jag intressera mig för sådana frågor genom att umgås med vännerna. Jag började läsa Wall Street Journal på morgnarna, diskutera, uttrycka åsikter och vidga mina perspektiv. Tack vare det blev det en vana att leta upp artiklar om sådana frågor och strukturera mina tankar. Jag lärde mig att bara genom att intressera sig och ordna sina tankar kan man vidga sina perspektiv.
För det tredje,Det handlade om resor. Det speciella med att resa i Kambodja är att landet är vilt och orört. Eftersom det ännu inte kommer så många turister kan man se natur som känns levande. Har man tur kan man till och med få se vilda elefanter. En gång blev jag helt uppslukad av vandring i djungeln. Tack vare det gjorde jag slut på alla malariatabletter jag hade tagit med mig. Men när man väl har sett naturens storslagenhet och väldighet kan man inte låta bli att fascineras av den. Jag hade verkligen turen att få uppleva hur underbart det kan vara att förlora sig i sådan natur och känna dess under.
ⓒKoreaGapyear
Thailand
”Mellan svårigheter, motgångar och professionalism”
Ärligt talat var det bara jobbigt i Thailand. Ah, allt jag kan tänka på är hur jobbigt det var.
I Thailand använde jag motorcykel för att pendla när jag arbetade på en ideell organisation.
En dag, när jag skulle svänga runt ett hörn, gjorde jag ett misstag och körde rakt ner i ett dike med en smäll! Det var första gången i mitt liv som jag blev hämtad i ambulans, och första gången jag blödde så mycket. Då insåg jag att man verkligen aldrig vet när man kan dö.
Det blev verkligen en ganska viktigvändpunkti mitt liv. Livet är verkligen oförutsägbart.Jag borde använda den tid jag fått på ett sätt som passar mig och, om möjligt, njuta av den.Det var då jag började tänka så.
Men jag tror att även utan att ha varit med om något farligt kan det i sig förändra ens inställning till livet mycket att komma ihåg den tanken och leva efter den.
När jag arbetade på den ideella organisationen i Thailand hade jag en handledare.
Handledaren hade arbetat som en välkänd internationell konsult och journalist och var kinesisk-amerikan. Han talade sex språk flytande. Han var halvpensionerad och hade kommit till organisationen för att hjälpa till. Jag respekterade verkligen hans yrkesskicklighet och förmåga. Samtidigt var han den person som gjorde de två värsta månaderna i mitt liv till verklighet.
ⓒKoreaGapyear
Jag arbetade som assistent åt den här personen. Projektet jag arbetade med överlappade med hans arbete, så vi kom att arbeta tillsammans. Ah ... dagarna med den handledaren fyllde mig med illvilja, illvilja och ännu mer illvilja, och förvandlade dagar som hade kunnat vara trevliga till rena helvetet. Hans analytiska förmåga, hans kyliga inställning till arbetet och hans förmåga att identifiera problem var verkligen utmärkta, men han hade ingen respekt alls för andra människor. Skillnaden i förmåga, som jag inte kunde överbrygga hur hårt jag än försökte, fick mig att förebrå mig själv. Dessutom fick hans återkoppling mig att tappa självförtroendet. Han var så arbetsnarkoman och självcentrerad att inte bara jag utan även de andra volontärerna undvek honom. Under de tre månaderna fanns det inte ens ett enda foto på honom tillsammans med de andra volontärerna. Han arbetade på helgerna och fortsatte att jobba hemma efter arbetstid. Jag visste det eftersom han bodde precis mittemot mitt rum. När jag hörde honom ropa mitt namn blev jag nästan neurotisk.
Men tack vare honom började jag fundera allvarligt över professionalism. Åtminstone i sättet han arbetade påfanns det saker att lära sig– många sådana. Jag försöker fortfarande att inte glömma dem. Dessutom fick jag självförtroendet att vilket arbetsliv som helst skulle vara lättare än det. Det var trösten som alla mina kollegor som arbetade med mig gav mig: de sa att man inte skulle ha en sådan chef i arbetslivet. Även om känslorna av självförebråelse och bristande självförtroende då var obeskrivliga, kunde jag tack vare det tänka mer allvarligt och smärtsamt inse vilken sortserfarenhetdet var.
ⓒKoreaGapyear
Korea
”Tacksamhet”
Efter att ha bott i Thailand kändes en och en halv månad i Korea som himmelriket. Vad mer finns det att säga? Det var definitivt inte,Tacksamheten, uppskattningen och glädjen över sådant jag inte hade känt till utan de här erfarenheterna var så stor att den var svår att sätta ord på.Jag insåg på nytt hur speciella Korea, hemmet, familjen och vännerna var.
Italien
”Är det här en dröm eller verklighet?”
Jag ville prova att göra en väska. Jag tyckte om läder, så jag gick till ett ställe där man tillverkar läderväskor.
Jag blev glad när jag upptäckte den verkliga glädjen i att skapa. Att förstå värdet av att tillverka något noggrant, stygn för stygn, förändrade mitt sätt att se på saker. Självklart kändes det som att studera, och jag insåg att en skola är en skola, där man måste hänga med i det man lär sig på egen hand. Men det faktum att det var en verkstad gjorde det speciellt.
Tidigt på morgonen älskade jag doften i verkstaden och utsikten. Jag tyckte också om allt från hur verktygen låg framme till lädret. Framför allt var känslan av att ha åstadkommit något varje gång något blev färdigt obeskrivlig. Jag hade aldrig studerat så hårt förut, men märkligt nog väckte läderhantverketlustständigt nya önskningar. Därför gjorde jag många försök och gick entusiastiskt runt och tittade på väskor. Att skapa något och göra det färdigt var verkligen underbart. Om du har gjort ens en liten sak vet du att känslan av att ha åstadkommit något gör all stress och alla svåra moment värda besväret.
I Italien ägnade jag mig verkligen helt åt läderhantverk. Och jag njöt fullt ut av livet i Florens, som om jag belönades för alla svårigheter jag hade gått igenom. Florens var en vacker stad, verkstaden var trevlig och framför allt träffade jag så många människor där. Det gjorde att jag kunde njuta ännu mer av varje dag.
”Hur kunde jag på bara en natt hamna i Italien efter att ha varit i Kambodja och Thailand?” På väg till skolan tidigt på morgonen, när jag tittade på Duomo, tänkte jag ofta så. Mitt liv var så bra att jag blev förvirrad och undrade om det här lyckliga livet var en dröm eller verklighet.Kanske var det här glädjeämnen som jag inte skulle ha känt till om jag inte hade lidit.Det tänkte jag. När jag såg tillbaka på allt i Italien insåg jag att även om det var svårt då kan jag le nu tack vare det, och det fick mig att le igen.
ⓒKoreaGapyear
Så mycket hände, och jag saknar den ungefär ett år långa resan som kändes så kort. Framför allt tror jag att det beror på att jag inte ångrar något.
Även om längtan är stor är varje dag njutbar nu, tack vare mitt sabbatsår.
Kanske bidrog alla händelser och små ögonblick till att forma det som finns i dag.
Därför kan jag inte välja ut ett enda ögonblick som det mest minnesvärda. Alla roliga stunder och alla svåra stunder har tillsammans fört mig hit.
Tillbaka till listan
Hem
