Tips om sabbatsår i Korea

[People’s Gap Year] ”Låt oss leva som unga” Yang Yu-jin

Tillbaka till listan

Namn: Yang Yu-jin
Nuvarande aktivitet: Deltar i ett av världens fyra mest extrema maratonlopp och blir den yngsta koreanska kvinnan att genomföra Grand Slam
Period för sabbatsår: september 2013–december 2014 (totalt 15 månader)
Länder där aktiviteten äger rum: Jordanien (Saharöknen), Kina (Gobiöknen)

F. Berätta om anledningen till ditt sabbatsår eller hur du förberedde dig.
”En termin före examen”
Sommaren 2013. Jag gick redan sista året på universitetet. En termin före examen studerade jag, precis som många av mina vänner, inför lämplighetstester och pluggade engelska med målet att få jobb på ett företag. Men jag kände aldrig någon pirrande entusiasm när jag pluggade. Ändå angav många ofta betyg, fritidsaktiviteter, jobb på ett storföretag eller en yrkeskarriär som kriterier för lycka, så jag våndades över om jag borde följa den här vägen.
Efter mycket övervägande bestämde jag mig: ”I stället för att ta examen så här ska jag verkligen följa min passion och göra det mitt hjärta längtar efter!” Då började jag drömma om att genomföra Grand Slam, världens fyra mest extrema ökenmaraton, med hjälp av min erfarenhet av vanliga maratonlopp. Med det målet i sikte höll jag mig i form genom att springa 100 km i veckan och vandra en gång i veckan i sex månader. Jag började också sätta upp konkreta mål för att nå öknen inom sju månader.

F. Berätta om din upplevelse av sabbatsåret.
”Det första hindret: deltagaravgiften”
Världens fyra mest extrema ökenmaraton består av fyra lopp: Sahara, Gobi, Atacama och Antarktis. Varje lopp är 250 km långt och pågår i sex nätter och sju dagar. Varje lopp kostar minst 7,5 miljoner won, inklusive en anmälningsavgift på 4 miljoner won, flygbiljetter för 2 miljoner won, utrustning för 1 miljon won och 500 000 won för annat boende. För universitetsstudenter som jag, utan pengar, var sponsring därför det enda sättet att komma iväg. Under de sju månadernas förberedelser gjorde jag mig så småningom redo att åka till Saharöknen i februari 2014. I november fick jag höra att vinnaren av en UCC-tävling, där man skulle marknadsföra min bok ”När du vill gråta, åk till Sahara”, skulle få startavgiften och flygbiljetten betalda. Jag skapade genast en UCC-video och lade upp en video om min dröm på Facebook. Mot oddsen, 1 på 1 000, vann jag tävlingen.

Dessutom gick mitt förslag om utrustningssponsring till The North Face så bra att jag fick materialstöd under ett år. Det var då jag såg mig själv springa genom Saharöknen i februari 2014. Att springa 250 km med en ryggsäck på 9 kg under den brännande solen i sex nätter och sju dagar var ingen lätt bedrift. Jag trodde att jag hade förberett mig väl inför ökenloppet, men när jag väl började insåg jag att jag saknade träning och erfarenhet av att hantera den ojämna sanden. På den fjärde dagen skadade jag till slut knäet och fotleden och kunde inte springa längre. Efter skadorna lyckades jag knappt ta mig fram till fots, haltande, för att få en medalj för att ha fullföljt loppet på 250 km. När jag hade återvänt till Korea och fått behandling för benet började jag förbereda mig för mitt andra mål, Gobiöknen i Kina, tre månader senare.

”Den andra utmaningen: Gobiöknen”
Eftersom det var mitt andra försök var förberedelserna mycket enklare än för de andra deltagarna. Den största utmaningen var dock att hitta sponsorer igen. Jag skickade förslag till flera friluftsföretag och väntade på svar, men verkligheten var att inte ett enda svarade. Jag insåg själv hur mycket svårare det var än jag hade trott att få en betydande sponsring på över 5 miljoner won till en universitetsstudent som ville bli Koreas yngsta kvinnliga Grand Slam-mästare. Jag befann mig i en svår situation, men med inställningen ”nu kör vi hela vägen!” fortsatte jag att leta efter sponsorer. Till slut gick Dong-A Pharmaceutical och Dong-A Otsuka med på att sponsra Gobiöknen. Tio dagar före loppet anmälde jag mig och lyckades med knapp nöd ge mig av mot Gobiöknen.

Gobiöknen var inte en karg sandöken, utan snarare en romantisk öken med frodiga, gröna gräsmarker, precis som i sången: ”Bygg ett pittoreskt hus på den gröna ängen.” Gobiöknen påminde om Koreas berg och bjöd på en lång dag då jag sprang 68 kilometer på en enda dag, och ytterligare en dag då jag besteg två berg på upp till 2 800 meter. Andfådd och utmattad tänkte jag först: ”Jag borde ändå vara tacksam över att få springa på en så vacker plats, i min ålder och under mina omständigheter.” Efter att ha gett allt ända till slutet lyckades jag knipa tredjeplatsen totalt bland kvinnorna och få en medalj för att ha fullföljt loppet.
Nu har jag kommit exakt halvvägs mot mitt mål att genomföra Grand Slam i år. Vägen framför mig är lång och mödosam. Ökenloppet i Atacama i oktober och loppet i Antarktis i november återstår, men jag tänker ge allt tills jag når mitt mål. Sådan är ungdomen!

F. Vad har förändrats sedan ditt sabbatsår, eller vad har du fått ut av det?
”Det ditt hjärta säger att du ska göra”
Sedan sabbatsåret har jag börjat ägna mig åt det jag verkligen vill och det mitt hjärta säger att jag ska göra, i stället för att följa världens måttstock om ”jobb på ett storföretag”. Jag har sett många vänner kämpa med sina beslut eftersom de känner att de hamnar efter jämnåriga och blir oroliga. Men genom att fokusera på vad jag verkligen vill, utmana mig själv och ta mig tid att prata med mig själv har jag gradvis kunnat skapa mina egna måttstockar för lycka. Därför har min självkänsla blivit bättre, och jag har fått tid att noga fundera över och välja hur jag vill leva framöver.

F. Slutligen, har du något att säga till unga som planerar ett sabbatsår?
Jag vill inte nödvändigtvis säga till unga i 20-årsåldern, som jag själv, att de måste ha en dröm.
Jag tror att det viktigaste, oavsett om man har en dröm eller inte, är om man just nu gör något man verkligen vill och värdesätter.

Vägen jag går just nu är alltid vag och förvirrande. Mer exakt vet jag inte riktigt. Men jag tror att jag genom att fylla och tömma det liv jag fått och gå vägen där jag upptäcker vad som är allra viktigast för mig kan få visdomen att välja utan ånger när jag ställs inför de många valen och utmaningarna längs vägen, och modet att omsätta dem i handling.
I slutändan är mitt budskap inte att jaga vaga framtidsdrömmar, utan att modigt möta nuet och verkligheten här och nu. ”Med beslutsamhet och självförtroende finns det ingenting du inte kan göra!” Det modet kallar vi ”ungdom”.”Låt oss leva i nuet, ’som unga’.