Tips om sabbatsår i Korea

[People’s Gap Year] ”Om du förbereder dig länge och arbetar hårt kommer du definitivt att lyckas” – Yu JiHwang

Tillbaka till listan

Namn: Yu JiHwang
Nuvarande sysselsättning: Jordbruksresa jorden runt
Status vid aktivitetens tidpunkt: Högskolestudent
Huvudsakliga verksamhetsländer: Egypten, Kina, Mongoliet, Japan

F. Berätta om varför du tog ett sabbatsår eller hur du förberedde dig.

”Ramses, som läser i smyg bakom läroböckerna under lektionen”
Hej! Jag heter Yu Ji-Hwang och reser just nu jorden runt för att lära mig om jordbruk genom att besöka lokalsamhällen och gårdar världen över, tillsammans med teamet Emergency Food.

Jag drömde först om att resa jorden runt när jag var 17 år och råkade få syn på en bok. Jag var inte intresserad av att studera och lyssnade därför nästan aldrig på lektionerna under gymnasiet. När jag ser tillbaka undrar jag varför jag avskydde lektionerna så mycket; det gör mig fortfarande frustrerad.

Jag pluggade inte, men om det var något jag var bra på så var det att gömma böcker bakom läroböckerna utan att läraren märkte det. Jag började med serietidningar, men fastnade efter hand för mer djupgående böcker, bland annat tidskrifter, romaner och äldre böcker. Till slut måste lärarna ha tänkt att ”han pluggar ändå inte”, så de gav upp och sa åt mig att läsa böcker i stället. De tipsade till och med om böcker.

Bland böckerna jag läste då fanns en som hette ”Ramses”. Den skildrar historien kring den egyptiska civilisationen och det egyptiska kungahuset. Tidigare tänkte jag inte på något annat än ”öken och sand” när jag hörde Egypten. Jag trodde också att det var en plats där människor inte kunde leva. Därför fascinerades jag av att en av världens fyra stora civilisationer uppstod på en sådan plats och att människor levde där. I boken läste jag om de egyptiska prinsarnas övergångsriter till vuxenlivet, där de kämpade mot tjurar och tämjde dem för att bli erkända som vuxna. Jag läste också om Ramses, Anak-Su-Namun, faraonerna, pyramiderna och sfinxen. Jag lovade mig själv att jag en dag skulle se den egyptiska civilisationen med egna ögon. Sedan överdrev jag löftet lite och sa: ”Om jag ändå ska resa dit måste jag se alla fyra stora civilisationer i världen.”

Sju år efter att jag avgett det löftet reste jag till Egypten. Där hörde jag berättelser från jämnåriga vänner som reste jorden runt, läkare som hade rest i Sydamerika och killar som hade rest i Sydostasien. Jag träffade också barn som levde på gatan. Då fick drömmen om att ”resa jorden runt”, som jag bara hade pratat om som ung, liv. Och precis tio år senare, i december förra året, gav jag mig av på en resa jorden runt. När jag ser tillbaka tog det tio år innan jag vågade resa jorden runt.

F. Berätta om dina erfarenheter under sabbatsåret.

”Att tänka på andra i Egypten”

Det här hände när jag gick andra året på högskolan, 2010. Jag läste till ingenjör, och när jag återvände till skolan efter militärtjänsten gav professorerna mig så mycket läxor att jag knappt kunde andas. Under första terminen ägnade jag mig bara åt lektioner och läxor. Efter fyra månader av detta satt jag längst bak under sluttentan. Jag tittade på ryggarna på mina kurskamrater som skrev flitigt, och fick gåshud när jag tänkte på att alla satt där och försökte skriva ut samma svar på tentan. De såg ut som kopieringsmaskiner. Det var verkligen skrämmande att tänka sig att jag skulle tillbringa fyra år av mitt högskoleliv som en kopieringsmaskin. Då tänkte jag: ”Människor kan inte vara kopieringsmaskiner!” Med pengarna jag hade sparat efter ett års arbete packade jag ryggsäcken och flydde till Turkiet, som om jag rymde direkt efter en tenta.

Då tänkte jag inte att jag skulle upptäcka eller möta något stort under ryggsäcksresan. Jag var mest glad över att slippa vara en ”kopieringsmaskin”. Jag vet fortfarande inte riktigt varför det blev Turkiet. Jag for runt som en groda i vatten. Jag trodde att resan skulle ta ungefär en månad, men till slut reste jag runt i västra Turkiet i 20 dagar. Östra Turkiet var farligt att resa i eftersom rebeller var stationerade där på den tiden, så jag funderade: ”Vad ska jag göra?” Då sa en kvinna jag träffat under resan: ”Jag ska till Egypten. Följ med om du vill”, och gav sig av dit dagen därpå. När jag hörde det kom jag efter sju år att tänka på Egypten, som jag hade glömt bort. Jag reste med en kvinnlig vän, och hon försökte hela tiden övertala mig att följa med, trots att hon sa att det var farligt och läskigt. Jag tjatade på henne hela dagen om att hon skulle åka, och till slut sa hon irriterat: ”Okej, vi åker.” Dagen efter köpte jag en biljett och reste till Egypten.

”Jag grät så mycket att jag inte kunde prata.”

Min resa till Egypten var full av känslor. Jag har besökt många länder, men inget har jag älskat lika mycket som Egypten. Synen av dussintals människor som hängde på en skåpbil som såg äldre ut än jag, och stjärnhimlen som påminde om hela universum när jag tältade i Bahariyaöknen, var som ett mikroskop som blottade den oskuld som finns gömd inom människor. Framför allt fann jag en dröm i Egypten som kändes som en livskamrat.
Det hände när jag åkte till den lokala marknaden i Kairo med mina reskamrater. Jag var på väg därifrån eftersom jag behövde något, då jag fick syn på något hjärtskärande som fick hjärtat att stanna. Det hade blivit mörkt och det var nästan dags för middag. I Korea skulle familjer ha samlats kring middagsbordet vid den tiden. Jag såg några barn, som verkade vara mellan sex och nio år, krypa in under en bil. Jag tänkte: ”Varför går de dit när det är farligt?” och tittade under bilen. Där låg barn på rad. Jag tänkte: ”Det kan väl inte stämma?” och tittade under en annan bil. Precis som jag hade trott låg barnen under den andra bilen redan och sov.

Jag grät så mycket att jag inte kunde prata. Jag ville inte gråta eftersom jag skämdes över att visa det, men tårarna bara fortsatte. Jag tänkte: ”Varför måste barnen krypa in där och sova?”, ”Hur länge har de levt så här?” och ”Kommer de att fortsätta bo under bilarna?” Jag såg barnen på gatan utan något skydd och tänkte: ”De är så synd om dem.” Men det var en så dum tanke. Barnen under bilen var vänner eller syskon, och de lekte och skrattade tillsammans. Kanske var det bara min fantasi, men på något sätt såg de glada och trygga ut.

Samtidigt som jag såg barnen tyckte jag synd om mig själv. Jag kände mig ynklig för att jag aldrig var nöjd, var girig, ständigt missnöjd och orolig, trots att jag hade en familj att återvända till och levde i en miljö där jag kunde äta, få det jag ville ha och göra vad jag ville. Innan jag träffade de här barnen hade jag aldrig brytt mig om andra. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på människor som hade det svårare än jag. Men efter resan till Egypten började jag intressera mig för människor i utsatta situationer. När jag fick tillfälle reste jag till Mongoliet, Kina, Vietnam, Laos, Kambodja och Filippinerna och träffade barn som levde under svåra förhållanden.

”Barnens oskuldsfullhet”

Jag åkte till ett barnhem i Ulaanbaatar i Mongoliet med några vänner från högskolan för att volontärarbeta. Barnen på barnhemmet hade förberett ett framträdande för oss som kom från Korea. De framförde Wonder Girls-koreografi, mongoliska folksånger och musikstycken på instrument som var populära då. Till sist höll ett av barnen upp ett papper fullt av text och började läsa. Jag tänkte: ”Är hon på väg att läsa upp en dikt?” Men märkligt nog började alla mina koreanska vänner som lyssnade gråta.

Hon läste på mongoliska, men jag förstod inte vad det betydde. Jag grät också, liksom mer än hälften av de koreanska vännerna bredvid mig. Senare fick jag veta att det var ett ”brev till föräldrarna” där hon bad dem komma tillbaka, berättade att hon saknade dem och önskade att de skulle bo tillsammans igen. Jag är säker på att barnen måste ha känt bitterhet mot sina föräldrar för att de övergett dem, men jag kan inte glömma hur de viskade om sin kärlek och hoppades att föräldrarna skulle komma tillbaka. Jag lärde mig vad oskuldsfullhet är av de mongoliska barnen. Och då lovade jag mig själv att arbeta hårt för att värna om barnens oskuldsfullhet.

”Det gör ont i både kropp och själ.”

Jag fick möjlighet att praktisera i Peking i Kina och besökte ett barnhem i närheten varje helg. Jag deltog genom en organisation som drevs av en koreansk person. Till skillnad från vanliga volontärorganisationer som finansieras med donationer kontaktade föreståndaren barnhemmet för att ta reda på vad som behövdes. Studenterna och arbetstagarna som deltog den dagen betalade sedan en liten summa och handlade tillsammans på marknaden. På så sätt kunde jag själv se hur pengarna jag betalade användes till barnen. Det var ett fascinerande upplägg som gjorde verksamheten transparent på ett naturligt sätt.

På barnhemmet fanns barn med funktionsnedsättningar som inte fick omsorg av sina föräldrar. De var mellan tre och sex år gamla, och de flesta hade svårt att äta själva utan hjälp. Jag hörde att damm var mycket skadligt för deras hälsa eftersom de var så svaga, så jag städade noggrant.

Då kom föreståndaren fram och frågade: ”Tycker du att något verkar märkligt när du ser barnen?” Jag funderade en stund, men sa att jag inte visste vad som var märkligt. ”Har du någon gång sett barnen le när du kommer hit?” frågade han. Jag tänkte efter, men det hade jag aldrig gjort. Alla barnen var uttryckslösa eller grät hela tiden. ”Barnen kan ännu inte prata eller uttrycka sig, men innerst inne känner de att deras föräldrar har övergett dem.” ”Barnhemmet tar emot barn som föräldrarna i hemlighet lämnat på platser som soptippar och tar hand om dem. När barnen har funnit trygghet försöker man hitta familjer som kan adoptera dem. Den kinesiska regeringen erbjuder förmåner vid adoption, men många adopterar barnen för förmånernas skull och överger dem sedan igen.” ”Barnen har djupa sår och öppnar sig inte för någon. De har det mycket svårt, både fysiskt och psykiskt.” Jag blev så ledsen när jag hörde detta.
Efter det oroade jag mig så mycket för att min blick skulle kunna såra dem när jag besökte dem att jag inte ens kunde möta deras ögon.

”Att fundera på vad barnen behöver”

Jag återvände till Korea efter att ha avslutat praktiken i Kina. Under praktiken lärde jag mig mycket om Kina, men tiden jag tillbringade på barnhemmet varje vecka med att se, höra och känna berörde mig verkligen. Jag kände att jag hade lärt mig för mycket för att bara leva för min egen skull. Jag började fundera på hur jag borde leva i framtiden. Länge tänkte jag på vad barnen mest behövde för att jag, utifrån mina egna förmågor, skulle kunna skydda deras lyckliga framtid.

Det fanns bara en sak jag var bra på: att drömma. När jag såg tillbaka på mitt liv hade jag alltid strävat efter ”idealet”, så den här gången bestämde jag mig för att drömma en idealisk dröm för barnen. Jag ville att drömmen skulle omfatta de tre rättigheterna till mat, skydd och utbildning, så att barnens oskuldsfullhet och lycka kunde bevaras. Jag tyckte att ”rätten till mat och hälsa”, ”rätten till en trygg plats” och ”rätten till utbildning” var det barnen behövde mest.

Men jag trodde att det skulle bli svårt att ekonomiskt och tidsmässigt stödja dessa tre rättigheter för barnen samtidigt som jag arbetade. Därför bestämde jag mig för att skapa en gård som skulle heta ”Boy’s Farm”. Jag tänkte att om jag startade en gård, odlade grödor och gav dem till barnen eller sålde dem för att få en inkomst, skulle barnen kunna äta, lära sig och få skydd. Jag hade ingen konkret plan för hur gården skulle skapas eller hur jag skulle hjälpa barnen i framtiden. Men jag tänkte att jag säkert skulle kunna förverkliga det om jag förberedde mig och arbetade hårt under lång tid.

När människorna omkring mig hörde om min dröm sa de att det vore bättre att hjälpa barnen genom donationer. Men det kändes inte riktigt rätt för mig. Jag ville också kunna erbjuda kontinuerlig hjälp, inte bara tillfällig hjälp. Under de senaste tre åren hade jag, när jag haft möjlighet, skickat och tagit med nödvändiga saker till Laos, såsom avmaskningsmedel, tandkräm och tandborstar. Men sedan juni förra året har jag inte kunnat skicka något eftersom jag saknade pengar. Jag bestämde mig för att hjälpa barnen, men blev en oansvarig vuxen som inte kunde ta ansvar hela vägen.

”Emergency Food??”

Efter att ha drömt om att starta en gård började jag arbeta på ett företag som distribuerade jordbruksprodukter, tillsammans med mitt yngre syskon, som ingick i ett team som hette Emergency Food. För att kunna bedriva jordbruk behövde jag lära mig om jordbruksprodukter och skaffa grundläggande startkapital. När jag arbetade som leveransbud träffade jag mammor och pappor på landsbygden. Jag berättade om min dröm för alla jag mötte. De sa allihop att jag var speciell och fantastisk. Men de flesta avrådde mig från att bli jordbrukare. De sa att man inte kunde försörja sig på jordbruk om familjen inte hade varit jordbrukare i generationer och försökte avskräcka mig. De sa att det fanns en anledning till att unga lämnade landsbygden och att jag borde hitta ett annat jobb medan jag fortfarande var ung. Jag blev verkligen omskakad av deras uppriktiga oro. När jag märkte hur jag själv började tvivla insåg jag att jag behövde större tilltro till jordbruket än bara min dröm. Jag bestämde mig därför för att själv prova på jordbruk och se hur svårt det var.

Med pengarna jag sparat genom att arbeta hyrde jag en odlingslott nära mitt hem och började odla. Jag odlade körsbärstomater, minipaprikor, auberginer, gurkor och chilipeppar. Det var första gången jag odlade, så det var jobbigt, men också otroligt roligt. När vi såg grödorna växa för varje dag brast vi båda ut i skratt. Vi hade aldrig uppfostrat barn, men tog hand om plantorna med kärlek och omsorg, som om de vore våra egna barn. Vi åkte dit varje dag för att prata med dem, spelade musik för dem och gav dem rikligt med ekologiska näringstillskott. Tre månader senare var det dags att skörda, och vi delade skörden med familj, vänner och professorer. Vi var så stolta över det vi hade odlat, och jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Men efter en enda skörd tog vår arrendeodling slut. Ägaren sa att han av olika omständigheter inte kunde hyra ut marken längre. Trots att det bara var en säsong lärde jag mig mycket av odlingen. Det fanns både glädje och många svårigheter. Det var inte enkelt att odla grödor som gick att sälja. Dessutom verkade det omöjligt att gå med vinst med tanke på den arbetskraft och det kapital vi lade ner.

Vi bestämde oss för att ta lite mer tid på oss att förbereda oss innan vi satsade. Då läste jag många böcker om jordbruk och hörde talas om en organisation i Japan som skapade en miljon arbetstillfällen och ett värde på 100 biljoner won med hjälp av jordbruksresurser. Jag bestämde mig för att åka dit och undersöka saken själv, som om jag lät mig luras. Jag hade inte råd att resa hela vägen till Japan och undrade hur jag skulle kunna åka dit, så jag sökte till Asiana Dream Wings, ett program som stödjer högskolestudenters drömmar.

”Japanernas syn på jordbruket”

Asiana Dream Wings är ett program som drivs av Asiana, och konkurrensen var hård eftersom det gav möjlighet att besöka andra länder. Film, design, träslöjd, skådespeleri, ökenmaraton, lämplig teknik – de flesta som sökte hade ovanliga drömmar och talanger. Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna komma med på en drömresa till Japan. Jag föddes och växte upp på en ö i Tongyeong, så jag bestämde mig för att hitta något som bara en lantis kunde göra. Det är ungefär 500 kilometer från Tongyeong till Seoul, så jag bestämde mig för att cykla dit. Under cykelturen visade vi hur mycket vi ville komma iväg på den här drömresan. Vi tillbringade 17 dagar med att resa genom landsbygdsbyar och ta oss till presentationslokalen för Dream Wings. Vi sov bara på Jejuön. Jag tror att våra ansträngningar berörde människorna och att vi till slut fick åka till Japan.

Jag lärde mig otroligt mycket när jag åkte till Japan. Geografin och klimatet liknar Koreas, så odlingsmetoderna och redskapen var likartade. Men variationen av metoder och redskap var ojämförligt mycket större. En gång besökte jag en butik som sålde jordbruksprodukter, och där fanns ett varuhus för jordbruksprodukter lika stort som en stor koreansk stormarknad. De sålde allt som hade med jordbruk att göra. Där kunde jag se spåren av ansträngningarna att utveckla jordbruket. Japan hade gått ännu längre med att specialisera, automatisera och utveckla miljövänliga växthus av plast, något som kan betraktas som den främsta tekniken inom koreanskt jordbruk. Även i staden kunde man här och där se spår av jordbruk.

Framför allt minns jag människornas syn på jordbruket. De förstod dess betydelse och betraktade det inte som något simpelt.
På helgerna kom många stadsbor ut på landsbygden för att arbeta, och jag avundades dem när jag såg det.
När jag kom hem från Japan packade jag väskorna direkt. Jag bestämde mig för att lära mig mer om jordbruk och natur genom att besöka lokalsamhällen, gårdar och marknader världen över. Eftersom alla i Korea sa att jordbruk var svårt ville jag ta reda på hur bönder runt om i världen försörjde sig. Jag gav mig ut på en resa jorden runt som skulle pågå i ett till två år, för att träffa människor och ta till mig olika former av jordbruk.

F. Till sist, vad vill du säga till unga som planerar att ta ett sabbatsår?

”I stället för att ge råd vill jag berätta om två saker jag insåg när jag reste och gjorde olika saker för att följa mina drömmar.”

För det första: ge dig ut på vägarna.
Innan jag reste till Australien och Vietnam var det mesta jag hörde om länderna negativt snarare än positivt: ”det är farligt”, ”det finns inget att få ut av det”, ”jag blev lurad” och ”jag blev slagen”. Innan jag åkte till Vietnam hade jag hört så många negativa saker att jag stönade dagen innan och inte ville åka. Men Vietnam, som jag själv besökte, var annorlunda. Under resan blev jag lurad av lokalbor och hamnade i bråk ibland, men jag tyckte verkligen om de oförutsägbara ögonblicken när jag umgicks med dem. Och jag såg fram emot vad som skulle hända härnäst.
Men det här gällde inte bara resandet. Jag var väldigt ambitiös och intresserade mig för många områden, som video, fotografi, skrivande, konst, träslöjd, jordbruk, it, bilar och marknadsföring. Under mina nio år på högskolan provade jag dem ett i taget och sållade bort dem, ungefär som när man beskär grenar. Nu återstår bara två områden: jordbruk och snickeri. Om du har något du vill göra eller tycker om, men tvekar på grund av osäkerhet inför framtiden, hoppas jag att du tar dig ur de ändlösa funderingarna och förbi det människor omkring dig säger – och tar det första steget.

För det andra: hitta det som utmärker dig.
Det finns tre saker jag alltid tänker på när jag sätter igång med något. Är det något jag kan göra tillsammans med andra, är det något jag kan dela med mig av och är det något som är meningsfullt? En dag upptäckte jag att jag agerar väldigt proaktivt när två eller fler av dessa tre saker finns med. Tidigare planerade och levde jag mitt liv utifrån ”saker jag vill göra” och ”saker jag tycker om att göra”, men det fick mig bara att undra: ”Vad sjutton vill jag egentligen göra?” Så jag såg tillbaka på vad jag hade gjort och letade efter dolda mönster. Då upptäckte jag de tre egenskaperna ovan, och de blev riktmärken för mina handlingar.

Undrar du också vad du vill göra? Vad tycker du om? Eller, om du tycker om för många saker, försök att hitta gemensamma drag i stunder från din barndom eller studietid som gjorde dig glad.