Tips om sabbatsår i Korea

[People’s Gap Year] ”Dina 20-år är den viktigaste tiden för att utvecklas” Yi rushin

Tillbaka till listan

Namn: Yi rushin
Nuvarande arbete: Arkitektonisk formgivning
Främst verksam i 20 länder/städer: Israel och 20 europeiska länder/Tel Aviv, kibbutzen Almog

F. Berätta gärna varför du tog ett sabbatsår eller hur du förberedde dig.

S. Min familj hade det inte särskilt gott ställt ekonomiskt, vilket blev en bra ursäkt för mig att jobba extra på loven ända sedan första året, göra militärtjänst direkt efter att jag gått ut första året och sedan rusa mot examen utan någon vila – och bli en helt vanlig student. När jag kom hem från militärtjänsten och började skolan igen tog mina kurskamrater och äldre studenter studieuppehåll och åkte utomlands, men berättelserna från dem som hade varit utomlands var diffusa och lockande.
Mot slutet av tredje året slog det mig plötsligt att om jag tog examen på det här sättet skulle jag få jobb direkt och fastna i samma rutin, som ett kugghjul som bara fortsätter snurra. ”Okej, jag reser väl som en tiggare utan pengar”, tänkte jag plötsligt. När jag hade gått ut tredje året slängde jag in min ansökan om studieuppehåll utan någon plan. Så började mitt sabbatsår.

F. Berätta gärna om dina erfarenheter under sabbatsåret.

S. Om jag räknar tiden från det att jag började mitt sabbatsår, känns det som att jag slösade bort ett helt år. Jag började sabbatsåret och ett extrajobb utan någon plan, bara för att få ihop pengar till flygbiljetten, och slösade sedan bort tiden med att fastna i datorspel. (Jag hoppas att du förbereder dig ordentligt innan du tar ett sabbatsår. Varje dag är värdefull.)
Sedan hörde jag att en äldre student hade åkt till Irland för att volontärarbeta på CAMP HILL. Jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att lära mig lite engelska och samtidigt få boende utomlands. När jag började förbereda min ansökan dit fick mitt sabbatsår en mening.
Jag började studera engelska och spara pengar. Men kraven för Camp Hill kändes som en lite för hög tröskel för mig, som hade drivit omkring ett tag, så jag riktade blicken mot de israeliska kibbutzerna.

Första steget i min utveckling – Israel och kibbutzen
När jag för första gången satte min fot i Israel, dit jag hade rest utan några förväntningar, bara för att bekanta mig med engelska, kände jag plötsligt både rädsla över att vara ensam i världen och en spänning över att kunna göra vad jag ville.
Israel, som jag hade trott var ett farligt land, var mycket mer utvecklat än jag hade föreställt mig. Arkitekturen där inspirerade mig mycket och vidgade mina vyer. Jag hade bara tänkt på berömd europeisk arkitektur, så det gav mig stor glädje och en känsla av att ha lyckats att leta efter fin arkitektur, gömd över hela Israel, innan jag lämnade landet efter en kort vistelse.
Att bo på kibbutzen hjälpte mig dessutom att utvecklas som person. Kibbutzen är en gemenskap som bara finns i Israel och ger unga människor från hela världen möjlighet att uppleva kibbutzlivet. Genom att dela boende med ungdomar från olika länder kunde jag uppleva varje lands kultur och tankesätt både direkt och indirekt. I Israel, där jag hade gott om fri tid, kunde jag umgås mer med människorna omkring mig. När jag upplevde hur språkbarriärer begränsade kommunikationen lärde jag mig att reda ut missförstånd och acceptera olikheter. Jag lärde mig också att bygga och utveckla relationer genom att träffa nya människor och ta farväl av dem. Jag hade tänkt stanna i Israel i bara tre månader, men när jag hade bott där i ett år hade jag återhämtat mig mycket och kände hur jag växte som person.

Den andra utvecklingen – resa runt i Europa utan bil
Under studieuppehållet tänkte jag lite vagt på att resa runt i Europa utan bil och se världens arkitektur. Först gjorde jag en grov plan utifrån bloggar och erfarenheter från äldre studenter som hade rest utan bil. Under året i Israel planerade jag sedan mer konkret vilka städer jag skulle besöka och vilka byggnader jag ville se, och lade upp min resrutt i Europa utifrån det.

Till en början var jag inte van vid att be om hjälp, så jag kunde inte ens prata med folk. Men med tiden berättade jag om min situation och mina drömmar, tog kontakt med människor, blev vän med dem och fick hjälp. På så sätt knöt jag värdefulla kontakter. Många gånger stod jag utan tak över huvudet, men jag tänkte att allt det var en del av att resa utan avbrott och försökte vänja mig vid det. Att resa utan avbrott innebär mycket tid på egen hand. Det fanns jobbiga dagar då jag var tvungen att gå hela dagen, och dagar då jag inte ens kunde säga ett ord. Men under de perioderna pratade jag mer med mig själv och utvecklades genom att förlita mig på Gud.
Eftersom jag reste till Europa för att se arkitektur – en dröm jag hade haft – besökte jag byggnader som jag verkligen ville se och uppleva. Det finns så många fantastiska byggnader i världen, och de lärde mig något i varje stund. När jag fick uppleva arkitekternas tankar och rumsliga utformningar, sådant jag inte kunde förstå bara genom att titta på bilder, insåg jag på nytt hur viktig erfarenheten är.

F. Slutligen, vad skulle du vilja säga till unga människor som planerar ett sabbatsår?

S. Ingen kan ersätta erfarenheterna från ett sabbatsår, men om du tillbringar den tiden utan ett tydligt syfte kan du känna att du hamnar efter andra. Jag hade ett långt uppehåll på tre år från skolan. Under den tiden hade mina vänner etablerat sig i arbetslivet. När jag kom tillbaka till Korea var jag bara en student som låg tre år efter de andra. Men eftersom jag hade gjort allt jag ville under de tre åren ångrade jag ingenting och kunde återgå till vardagen.

När jag satte min fot på flygplatsen efter att ha avslutat min fria resa,
sa jag: ”Världen har verkligen inte förändrats, men jag själv har förändrats.” Jag vet ännu inte hur den förändringen kommer att påverka min vardag. Men jag tror att jag om 10 eller 20 år kommer att kunna se tillbaka på de erfarenheterna och fortsätta utvecklas. Jag brukar alltid säga: ”Om du tror att du kommer att ångra dig både om du gör det och om du låter bli, så gör det och ångra dig.”

Jag är säker på att utmaningarna du antar dig i 20-årsåldern, den viktigaste tiden för din utveckling, kommer att finnas kvar i minnet resten av livet.