Projekt
|
Vanliga frågor
|
Meddelanden
Fokusera bara på din egen utveckling.
GapYear är en tid för utveckling och lycka.
Tillbaka till listanTillbaka till listan
Jag stötte på en artikel med en lockande rubrik i en välkänd modetidning.
Artikeln hade titeln'Att säga upp sig från företaget och åka för att studera utomlands – en ny karriär'.
......
'Va? Är inte det här ett sabbatsår? Det är ett sabbatsår...!'
Jag tyckte att det var ett typiskt exempel på ett sabbatsår som kontorsanställda kan ta, och jag ville höra mer om hennes historia.
Så jag träffade personligen någon som hade arbetat i tre år och sedan tagit ett sabbatsår,pappersbutikenFibreno (fibreno)s vd, Seongmin Im som jag
träffade. Vi får höra berättelsen om en kvinna som lämnade sitt jobb på ett stort företag för att förverkliga sin egen dröm.
© fibreno
Pappersbutiken Fibreno tar form
Jag läste ursprungligen konst. Mer specifikt studerade jag visuell design, där även varumärkeshantering ingick. Mitt slutliga fokus var att ta fram varumärkesidentiteter, BI och CI. Senare, eftersom jag ville skapa ett eget varumärke, började jag på ett program i Italien som hette ”Luxury Marketing Management” när jag gick på forskarutbildning. Sedan dess har jag alltid drömt om att skapa något eget.
Man lever bara en gång, så jag borde försöka göra det jag vill.
Tre hela år i arbetslivet
På den tiden visste jag inte så mycket och tänkte att jag borde skaffa mig lite arbetslivserfarenhet. Mina föräldrar och jag kom också överens: de skulle inte lägga sig i vad jag ville göra, men de insisterade på att jag skulle arbeta på ett företag i tre år. Som tur var fick jag ett jobb och arbetade i marknadsföringsteamet på Galleria-varuhuset med ansvar för Leather Total.
(Hur var arbetslivet?)Det var roligt. Än i dag handlar mina berättelser mest om jobbet. Jag arbetade två år på lyxvaruavdelningen och ett år i HR-teamet. När det gäller det praktiska arbetet var lyxvaruavdelningen rolig, medan HR var intressant eftersom jag fick lära mig hur företaget var uppbyggt.
Det var roligt, men om du frågar varför jag slutade (skratt): jag blev förvirrad över skillnaden mellan den väg jag ursprungligen hade velat gå och var jag befann mig. När jag sorterade mina tankar insåg jag att det fanns saker jag ville göra och undrade vad jag var rädd för. Man lever ju bara en gång, så jag tänkte att jag borde försöka göra det jag vill. Det var alltså inte för att jag hade någon stor plan.(Hur reagerade människor omkring dig när du berättade att du skulle säga upp dig?)I det koreanska samhället förväntas kvinnor gifta sig. När jag väl slutade förstod jag varför folk hade uttryckt oro. Det finns också en rädsla som kommer av att inte längre tillhöra en stor, trygg organisation.
Hur som helst är det skrämmande att försöka vänja sig vid att stå utanför de regler och gränser som man själv har levt inom. Men nu har jag vant mig. I början kändes det ibland skrämmande. Jag tänkte: ”Så där kommer det inte att bli för mig”, men efter att ha levt det livet och sedan lämnat det försvinner inte rädslan helt.
Allteftersom tiden gick i arbetslivet,
Och jag hade glömt. Jag hade glömt överenskommelsen med mina föräldrar och allt jag ville göra, men en dag tänkte jag plötsligt: ”Nej, det här är inte rätt.” Oavsett om jobbet var bra eller dåligt kände jag, medan jag arbetade på företaget, att det inte var den riktning jag ville gå i. Det fick mig att tänka om kring mina tidigare drömmar. När jag bläddrade i min dagbok tänkte jag: ”Jaså, det här ville jag göra då”, och hittade många anteckningar som jag hade skrivit. Av en slump insåg jag detta precis när jag hade arbetat i tre hela år. Så jag berättade det för mina föräldrar, och de sa genast att det var okej.
Drömma, träffa, äta, klä sig, leva
Att återvända och upptäcka på nytt
Jag försökte hitta tillbaka till min dröm, men omställningen skedde inte direkt. Efter att ha arbetat oavbrutet inom HR tog det ungefär en månad att hitta tillbaka till den känslan. Jag kunde inte snabbt återgå till mitt tidigare tankesätt. Jag hade en ungefärlig bild av vad jag ville göra, men ingen tydlig plan. Så med utgångspunkten att jag skulle leva tills jag blev 100 år,var min plan att ta ett år bara för mig själv.Utifrån den planen startade jag en blogg. Tanken var att skriva dagboksinlägg för ett helt år inom fem kategorier (drömma, träffa, äta, klä sig, leva), och sedan gav jag mig av på en resa.
En resa på jakt efter drömmar
Jag valde ut tre länder att besöka.Det första var Italien, det andra Brasilien och det tredje Indonesien.När jag studerade i Rom fick jag veta att det fanns en tre månader lång skola för läderhantverkare i Florens, och det blev ett vägskäl som formade mitt liv i dag. Jag tänkte: ”Åh, det här har jag velat prova”, och sedan föll allt på plats. Så jag bestämde mig: ”Jag åker dit först och gör upp konkreta planer sedan”, och åkte.
När jag kom till Florens i Italien tänkte jag först: ”Här finns verkligen mycket läder”, men efter att ha bott där i ungefär tre månader insåg jag att läder och förpackningar höll en mycket hög nivå. Jag blev mer intresserad av läder än av väskor eller skor, och eftersom jag hade läst visuell design tänkte jag att det kunde vara intressant att koppla det till grafisk design. När de här miljöerna arrangerades började jag fundera på hur man kunde utforma utrymmet och placera föremålen...Under resan tänkte jag mycket.
Men det visade sig vara svårare än jag hade väntat mig att ta ett års paus. Jag var van vid att arbeta oavbrutet, och det var verkligen svårt att inte ha någon som vägledde eller styrde mig. Jag vet inte om jag borde säga det här, men jag tycker att man måste räkna med det. Jag hade ursprungligen planerat att vara borta i ett år, men kom tillbaka lite tidigare än väntat och öppnade Pivreno efter tio månader.
Italien, Brasilien och Indonesien
I Brasilien har jag en nära vän som jag träffade i Rom. Den vännen driver en pastabutik. Den här brasilianska vännen hade störst inflytande på mitt beslut att kalla den ”Station Boutique” och på att jag sade upp mig från företaget. Han sa alltid: ”Jag ska åka tillbaka till Brasilien och starta något sådant här”, och jag brukade designa logotyper åt honom och vi pratade om det. På den tiden tänkte jag: ”Jag ska öppna en presentbutik.”
Den vännen följde sin plan så fort han kom tillbaka, medan jag fortfarande arbetade på företaget. Varje gång jag sa att något var sådär eller inte roligt ringde han och frågade: ”Har du sagt upp dig än?” Då svarade jag: ”Nej, jag har inte sagt upp mig än.” Vi pratade alltid om sådant, och eftersom jag tyckte så mycket om honom ville jag besöka det landet. Och eftersom han drev en pastabutik tänkte jag att jag kunde åka dit och lära mig göra pasta, så det gjorde jag.
Innan hon öppnade Pivreno gick hon en tre månader lång kurs på en läderskola i Florens i Italien.
Vd:n Im Seongmin lärde sig att arbeta med läder.
Hon lärde sig olika lädertekniker av en läderhantverkare, bland annat att vika läder, applicera lim och sy.
En tremånaderspaus i Florens: läderskolan
Det är roligt. Men när jag gick där var det en kort kurs och vi var tre elever. Det var jättebra eftersom undervisningen var individuell. Nu har skolan däremot blivit ganska känd och det går en hel del koreaner där. Men när jag gick där var det verkligen roligt.
(Kan du prata italienska?)Jag kunde lite. Men man kan gå kursen på engelska, och det finns personer som pratar engelska. Egentligen är det själva processen som är viktig, så språkbarriären var inte så stor. Inte bara för mig – ingen som åker dit borde ha problem med språket (skratt).
(Det är dyrare än man väntar sig. Det kan bli en belastning för studenter.)Det är dyrare än man skulle tro. Men undervisningen pågår på heltid, måndag till fredag, från klockan 10 till 17. Personligen tyckte jag därför inte att det kändes som en så stor kostnad när jag räknade på tiden – kanske för att jag gick där samtidigt som jag arbetade. Man kan lära sig mycket på kort tid.
Jag ville aldrig bli mästerhantverkare, så jag gick den korta tremånaderskursen. Skolans ordinarie kurs är sex månader. Efter sex månader kan skolan erbjuda en anställning om vi passar bra ihop, och efter en tremånaderspraktik kan man få möjlighet att arbeta där. Men jag hade inga planer på att bli den sortens hantverkare. Jag ville lära mig grunderna, så därför gick jag på den skolan.
© fibreno
Era nuvarande produkter är nya och skiljer sig från de som redan finns. Vad fick dig att skapa dem?
Jag vet inte riktigt själv hur det började; jag kände bara att jag behövde dem. När det gäller musmattor eller skrivbordsunderlägg var svaret helt enkelt att jag själv ville använda dem. Det jag gör är faktiskt inte särskilt vanligt. När jag arbetade på ett företag hade näsdukarna sådana fyrkantiga förpackningar, och jag avskydde dem. Jag avskydde dem verkligen (skratt). Så jag tänkte att jag ville göra ett eget fodral. Det var helt enkelt något jag behövde men inte kunde hitta.Det jag själv vill göra brukar stå i centrum.
Jag studerar på eget initiativ det jag själv vill lära mig.
Det känns som om jag fyller i bitarna själv.
När du ser tillbaka, finns det något du ångrar?
Menar du när det gäller att försörja sig? (skratt) Det var nog bekvämt att arbeta på ett företag. Ibland tänker jag så.Jag ångrar ingenting alls. Det känns tryggt, Tvärtom.Jag har inga stora ambitioner än, så i stället för att tänka att jag måste tjäna pengar eller lyckas tycker jag att det är viktigare att njuta av livet just nu.
Just nu är jag aktiv i en grupp som heter ”Bukchon Love”.(https://blog.naver.com/bukchon4rang)Det finns en grupp som heter så. Ok Seon-hee, författaren till boken ”Bukchon Tannik”, är engagerad i gruppen. Hon har också arbetat som filmkrönikör, och tillsammans med henne, Kang Young-ju som äger I-bap och Seouls stad skapade vi gemensamt Bukchon-gruppen. Vi studerar Bukchon, samlar människor för besök på kulturinstitutioner och ordnar liknande program. Vi gör det inte för pengarnas skull, utan för att lära känna platsen där jag bor och arbetar. Det här är något jag inte kunde göra när jag arbetade på ett företag, och jag tycker om att det känns som att jag studerar på ett annat sätt än genom mitt företag, eftersom jag gör det för min egen skull och inte för pengarna. Jag har verkligen roligt.Jag studerar på eget initiativ det jag själv vill lära mig. Det känns som om jag fyller på något på egen hand.
Till dig som planerar att ta tjänstledigt ett år, eller som känner oro, precis som jag gjorde.
Utifrån vår erfarenhet tycker jag att man bör ha en övergripande plan. Jag hade en idé om att skapa ett eget varumärke och arbeta med läder – en bred tanke om ”vad jag vill göra” – men idén om att öppna en pappershandel växte fram senare, när jag väl hade satt igång. Det var som att tänka: ”Aha, det är det här.”
Vid något tillfälle tänkte jag: ”Det är det här jag ska göra.” Men man kan inte bara ge sig av utan plan. Jag tycker inte att det ska vara ett planlöst äventyr, en flykt eller ett hasardspel. Man kan ge sig ut och reda ut detaljerna efter hand, utifrån den övergripande planen ... Jag vet inte om jag får säga så (skratt).
Jag tycker verkligen att det är bra att ta en paus.Jag undrar om jag hade kunnat säga upp mig och öppna den här butiken direkt, utan någon förberedelsetid. Jag tror att det var möjligt tack vare pausen – tiden då jag kunde rensa tankarna, se mig omkring och tänka om.
© fibreno
Framtidsplaner
Först och främst vill jag bygga upp det här varumärket. Ja, just nu känns det mest som en butik, men jag hoppas att ”Fibreno” blir ett varumärke i framtiden. (Nyfiken på vad ”Fibreno” betyder) När jag bodde i Rom skrev jag alltid dagbok. Jag skrev i rummet där jag bodde hos en värdfamilj, och på den tiden skrev jag självsäkert: ”Om fem år, vänta bara, alla koreanska män – då ska jag ge er en sådan här studie” (skratt). Jag arbetade inte då, och som student var jag nog ganska förmäten. Det finns en anteckning där det står ”– från mitt rum i Fibreno”. Adressen till det romerska huset var Fibreno. När jag skriver dagbok brukar jag alltid skriva ”– från [platsen]”.
Fibrenos webbplats, grundad av vd Seongmin Im
Pappershandel,
Fibrenoerbjuder skrivbordstillbehör och pappersvaror i läder i sofistikerade färger.
Webbplats: https://www.fibreno.com
Facebook: https://www.facebook.com/fibreno10
Jag kom till Anguk station för intervjun och gick längs stigen vid Changdeokgungs stenvägg för att besöka Fibreno. På en lugn plats låg Fibreno, prydligt och enkelt inbäddat. När jag besökte butiken,kändes den mer som ett varmt, personligt rum än som ett kontor eller en verkstad.
Efter intervjun pratade jag en stund med vd:n. Det jag kände under hela intervjun var att vd:n, som verkligen gör det hen vill, såg så lycklig och vacker ut. Jag tror att jag kommer att minnas det varje gång jag går i närheten av Bukchon. Fibrenos vd, Seongmin ImDetta avslutar intervjuartikeln.
Korea Gap Year Italien Florens läderhantverksprogram för sabbatsår
........
OliveRedaktör
olive@koreagapyear.com
Hem
Bo på en ny plats,
träffa nya människor,
upptäck en ny sida av dig själv,
och skapa ett liv som är ditt eget.
